| Presentation |
| Works with installations, objects, painting, text and sound works. Which used together build up a story in the exhibition room. The expressions that inspire me and that I use in my art often have their origins in everyday life – a table, a sock, a notice board, a wheel track in clay or a spoon that has given structure to a monochrome painting. Other works with a more architectural feel examine space as sculpture, e.g. a white vast void. A house module that searches and distances at the same time. A self-sufficient "furniture room" that is both chair, wall and ceiling in the same object. Consistent in all forms of expression is that the works function as time documents, commemorative monuments and as an investigation of spatiality, outer and inner space. My work with sound works gives the listener a spatial image inside the head. Perhaps the only room you can ever call your home. |
| |
| Arbetar med installationer, objekt, måleri, text och ljudverk. Som använda tillsammans bygger upp en berättelse i utställningsrummet. De uttryck som inspirerar mig och som jag använder mig av i min konst har ofta sitt ursprung i vardagen – ett bord, en strumpa, en anslagstavla, ett hjulspår i lera eller en sked som fått ge struktur till en monokrom målning.
Andra verk med mer arkitektonisk prägel undersöker rummet som skulptur, t.ex. ett vitt stort tomrum. En husmodul som söker och tar avstånd på samma gång. Ett självtillräckligt ”möbelrum”
som utgör både stol, vägg och tak i samma objekt. Genomgående i alla uttrycksformer är att verken fungerar som tidsdokument, minnesmonument och som en undersökning av rumslighet, den yttre och inre rymden. Mitt arbete med ljudverk ger lyssnaren
en rumslig bild inne i huvudet. Kanske det enda rum som man någonsin kan kalla sitt hem. |
| |
| Recensioner |
| Sebastian Johans: Uppsala Nya Tidning Juli 2007 |
| "Utställningens höjdpunkt i min bok hittar man dock inte inne i järnboden utan i en liten oansenlig stuga en bit in i skogen där Michael Ellburgs installation repeatforeverafter huserar i ensamt majestät. Ljud, ljus och objekt formulerar tillsammans en malande mässa att försjunka i en stund. Ett ljudcollage är den bärande beståndsdelen och jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att det är meditativt eller otäckt, men det kan också göra detsamma. Fängslande är det i vilket fall som helst. När jag vacklar ut ur stugan har hela landskapet annekterats av verket, och det gör bilturen tillbaka till Uppsala till en oväntat tilltalande upplevelse." |
| |
| Anders Olofsson: Konsten februari 2001, |
| "En stor del av utställningen består emellertid av verk som på ett eller annat vis gör upp med Rymans närmast förabstrakta abstraktioner. Processen börjar redan hos Rauschenberg , som använder en prosaisk roller i stället för penslar och den fullbordas med konstnärer som Marianna Uutinen, Allan McCollum och Clay Ketter. I deras verk har den rena, vita ytan "besudlats" med antingen slarvigt anbringade bokstäver och tecken, förvandlats till objekt eller hemsöker helt sonika konstens finrum med budskap och rekvisita hämtad från domäner där vanligtvis hantverkare och inredningsarkitekter håller till. Men där, precis där, sluts paradoxalt nog cirkeln. Ett av utställningens starkaste verk är inte historiskt utan producerat av Michael Ellburg och Torbjörn Johansson, exklusivt för Liljevalchs. Deras rumsinstallation företar en arktektonisk invasion av vårt fysiska manöverutrymme, samtidigt som den i kraft av sina oerhört enkla komponenter (vit färg och ljus) naglar fast besökaren i den trånga passagen som leder förbi verket in i nästa utställningssal. Man behöver inte dröja sig kvar länge för att sugas in i ett kontemplativt tillstånd som säkert Malevitj hade gillat." |
| |
| Natalia Kazmierska: Norrköpings Tidningar februari 2001, |
| "Michael Ellburg och Torbjörn Johansson bygger med ett av utställningens nyaste verk, Whiteroom från 2000, upp det vita rummet från grunden. En helt vit verklighet, ett bländande vitt rum och hundra år efter Malevtij är vi tillbaka på noll igen: vitheten som projektionsduk, det vita rummet som en andlig sfär och det vita som klinisk oskuld." |
| |
| Anders Olofsson: Konsten, 2005 |
| “Michael Ellburgs fusion av minimalism och arte povera bryter upp ett fint nät av sprickor i den välputsade livsfrisen” |
